Min första kärlek?
Jag har legat här i sängen och funderat och klurat vem som var min första kärlek och jag tror att jag måste dela in det lite..
Första förälskelsen var i en lekis-kompis som hade samma namn som min nuvarande kärlek.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att alla de andra barnen var så elak mot honom och retades så mycket, därför bestämde jag mig för att tycka om honom och så blev det.. Haha! Vad enkelt det var i den åldern.. Och vilka motiveringar man kunde komma på! Jag brukar springa på honom där hemma ibland och jag kommer alltid att tänka på det här och skrattar gott åt det.. Jag berättade ju aldrig det för honom då, hade jag gjort det kanske han hade varit min första pojkvän.. Vem vet? :)
Men min första kärlek då ja..
Jag har haft tre riktiga förhållanden i mitt liv, jag trodde att jag var kär i det första men insåg att det var något annat jag kände när det väl tog slut och jag sedan blev ihop med pojkvän nummer två. Pojke nummer två trodde jag också att jag var kär, men samma sak här.. I efterhand kan jag se att det var en intensiv förälskelse som jag drabbats av.
Min partner idag är på sätt och vis min första kärlek och även en återkommande...
Vi kommer ju som de flesta kanske vet från samma ort.
Jag hade sett honom på vår högstadieskola den första veckan vi började i sjunde klass och jag var fast.. Under hela högstadiet så suktade jag efter honom (han gick i gymnasiet medan vi gick i högstadiet) och det gick aldrig över förrän jag slutat nian och insåg att jag inte hade en susning om var han befann sig eller så.. Jag gav upp honom..
Ganska precis 10 år senare börjar jag prata med en kille under en konsert, lite drygt en månad sedan jag flyttat ner till Göteborg. Efter några turer fram och tillbaka där han försöker få mig att avslöja var jag kommer ifrån så avslöjar han att han kommer från samma ställe! I samma ögonblick som han sagt detta så ser jag vem han är... Det är min tonårskärlek jag står och försöker föra en konversation med på fyllan, i publikhavet, 50 mil söderifrån vår hemort..
För att visa på att jag vet vem han är så säger jag lite kaxigt att ”ja.. Ante va..?”
Hans min när jag kände igen honom, till och med hans smeknamn som han kallas därhemma, men inte i Göteborg.. Den är obetalbar...
1 kommentar:
åh jag ryser. Det är ödet! ;)
Skicka en kommentar