I ärlighetens namn så kan jag inte peka ut vem som är min allra bästa vän förutom Ante..
Med honom kan jag prata om i stort sett allting, jag känner mig trygg med honom och litar till 100% på honom. Visst har vi våra upp- och nergångar, men jag har aldrig varit så trygg i att säga ifrån, ta eller ge kritik eller ge kärlek som med honom. Han får mig att skratta, både när han är närvarande eller om jag är ensam och kommer att tänka på något han sagt eller gjort. Jag blir glad av att höra hans röst.. Jag älskar att se honom glad och lyckas med saker och jag känner mig totalt ohotad av honom (inte hotad som i slag och sparkar eller psykisk misshandel, utan för hans framgångar). Om han skulle lyckas med något, stort eller litet i livet skulle jag inte känna avund eller få mindervärdeskomplex – jag skulle gärna stå bakom honom och stötta till 100%.
Förutom honom som är nummer ett så har jag under årens lopp lyckats samla på mig en stor skara av personer som jag kallar vänner.. Kompisar är för mig en benämning på personer jag kommer överens med, oftast väldigt bra. Men som jag inte delar med mig av allt i mitt liv. Jag vet inte om det är otrygghet eller vad det är, men så är det.. Den känslan är vad den är och lyckas man inte överbevisa detta så kan personen i fråga inte kliva över från kompis-sidan till vän-gruppen...
Hur som helst, jag har från det att jag växte upp samlat på mig en liten skara av vänner.. 7 stycken för att vara exakt och det som förvånat mig är att jag har träffat hela 4 av dessa under min vuxna ålder.. På ställen där jag inte trodde och tillfällen när jag trott att jag inte behövde fler..
Jag är så otroligt tacksam för alla dessa människor.
As we go on
We remember
All the times we
Had together
And as our lives change
From whatever
We will still be
Friends Forever
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar